Nästa dag dök Gustav helt oförhappandes upp igen. Plötsligt stod han utanför dörren och ville in, och han verkade ledsen och nedstämd, inte alls så sprallig som i vanliga fall.
   "Välkommen till Oskarfredriksborg. Men vad är det med dig? Du är väl inte sur för det där med papegojan!" skrek Loranga. "Du kan väl skaffa dig en själv hur lätt som helst."
   Men det var inte det. De hade retat honom på fängelset, det var därför.
   "Vad retade de dig för då?" undrade Masarin.
   "För näsan", sa Gustav.
   "Vad är det med näsan då?"
   "De skrattar åt den", sa Gustav.
   "Gör de?" sa Loranga intresserat och kom närmare. "Jaså, gör de", sa han och kom ännu närmare.
   Sen började han skratta och slå sig på knäna.
   "Jamen Gustav, den ser ju jätterolig ut!" skränade han. "Vilken näsa! Milda makter! Aldrig har jag tänkt på att du har så rolig näsa!"
   Och han började hoppa omkring och sjunga: "Min älskling du är som en ros", ända tills han märkte att Gustav satt och snyftade och grät med handen för näsan.
   Då blev han alldeles bestört.
   "Har du slagit dig, Gustav, eller vad är det?" undrade han.
   Men Gustav bara snyftade och hickade och fick inte fram ett ljud.
   "Han gråter för att han har rolig näsa, förstår du väl", sa Masarin.
   "Men Gustav, jag skulle vara jätteglad om jag hade rolig näsa! Det är väl inget att gråta för", sa han.
   Då lyfte Gustav sakta upp huvudet från bordet.
   "Men du har ju själv en ganska rolig näsa", sa han.
   "Har jag?" sa Loranga. "Försök inte!"
   "Jo, det har du faktiskt", sa Masarin och kom närmare.
   "Ånä", sa Loranga. "Om det är nåt som är roligt på mig, så är det mitt lilla huvud."
   Men då blev de som tokiga, både Gustav och Masarin, och de började skratta och kasta sig mot väggarna, och Gustavs tårar torkade i ett nafs.
   "Ditt lilla huvud!" skrek Gustav. "Du har ju världens största!"
   Loranga kände försiktigt på sitt huvud.
   "Skulle det här huvudet vara stort, det var egendomligt", sa han. "Jag som hade såna komplex för mitt lilla huvud i skolan."
   Då hämtade Gustav ett måttband och började mäta och stå i, och på vilken ledd han än mätte så blev det lika förbaskat ett jättehuvud.
   "Nej, för litet huvud ska du inte gå och gräma dig för att du har", sa Gustav uppmuntrande.
   Då kom Dartanjang knallande över slänten.
   "Goddag", sa Gustav. "Vem är det jag har den äran att träffa?"
   Då blev det tyst en stund.
   "Ja, det var en fråga det", sa Dartanjang. "En riktigt knepig fråga. Vi kanske kan återkomma till den sen."
   Sen drog han upp en kam och började kamma sitt lilla spretiga hår.
   "Ser jag konstig ut på nåt sätt?" pep han. "Ni tittar så konstigt på mig."
   "Nej, hur så?" sa Loranga.
   "Mjaa", pep Dartanjang, "ni kanske tycker att jag ser rolig ut, för att jag har så stort huvud, men jag ska säga er att ... "
   Då blev han hastigt avbruten av Lorangas och Gustavs väldiga skratt.
   "Stort huvud!" Och så skrattade de så tårarna rann.
   "Ja, har jag inte det då?" undrade Dartanjang försiktigt.
   Då fick de lov att ta fram måttbandet och mäta hans huvud också. Och tänk, det var nästan lika litet som en kokt potatis!
   "Det var egendomligt", sa Dartanjang. "Då behöver jag inte trycka in det så hårt i hatten längre."
   Och han drog en djup suck av lättnad.